Rest in peace...
R I P 2007-27-08
Jag prata med dig den dagen den 27 augusti. Båda hade födelsedag men du hade match. Jag var skadad och kunde tyvärr inte följa med men jag ångrar mig djupt. Jag kände att något var fel men kanske var det bara jag för jag hade inte gått ut på veckor på grund av min skada. Men sen fick jag ett telefonsamtal och ingen var hemma bara jag, din mamma ringde och sa att du fick en hjärtattack på plan, påvägen till sjukhuset dog du. Jag trodde inte det var sant kunde inte tro att det var sant en ung tjej dör vid sin 18 års dag är det möjligt kan man fråga sig ? Jag som hade opererat mitt knä föll i vardagsrummet släppte telefonen och var totalt borta. Jag skrek hennes namn och började gråta kunde inte förstå att min barndomsvän var borta.
Grannarna visste att något var fel. Våran granne försökte ringa mig på hemtelefonen, det var upptaget. Hon knacka och knacka jag kunde inte röra min kropp, den var helt borta. Som om det inte ens var min egna kropp. Hon ringde min mamma och mamma kom hem, hon ser mig ligga i vardagsrummet så som jag föll. Hon förstod inte vad som hade hänt. Hon frågade mig "gumman hur mår du ? vad är det som har hänt?" och det enda jag säger var min bästa väns namn. Hon förstodd att något allvarligt har hänt. Hon ringde Edinas mamma och hon själv börja gråta, så som tårana föll fråna mina kindar ser jag hur mamma satte sig ned och blev tyst jag kunde inte röra mig alls.
Mamma hade inga ord, hon förstodd precis vad som hade hänt. Hon tog tag i mig och kramade om det finns inget å säga. Att säga att det kommer bli bra, det löser sig funkar inte i den situationen. Man är medveten om att det ine kommer lösa sig. Jag kunde inte se hennes mamma i ögonen, hon försöker å säga att inget är mitt fel att jag är skadad och fanns inte där. Jag kände mig oskyldig hade ångest för jag tog inte farväl. En barndomsvän sen bebis åldern vi var alltid tillsammans, gjorde allt ihop å plötsligt dog hon. Jag gick till skolan som om jag inte var där, jag brydde mig inte för hon var mitt allt och hon bara dog. Hon förtjänade det inte för hon var den mest livfulla, glada, omtänksama personen jag kände.
Oavsett vad som händer fanns hon alltid där, man kunde alltid lita på hennes stöd till 100%. Det var hon som hjälpte mig igenom mina dåliga dagar, mitt dåliga förflutna hon fick mig igenom allt och det var hon som fick mig på bättrings vågen. Nu idag känns det tomt, det har gått ett år sedan hon dog men endå kämpar man på vidare. Det som fattas är hennes skratt, varje morgon vardag som helg ringde hon eller så kom hon över hon var alltid den som skratta och log hela tiden. Det stråla alltid om henne och det saknar man för det ser man inte varje dag. Hennes röst, hennes skratt jag saknar allt med henne. Men man har gått vidare lite smått även om det är svårt....
Vi alla kommer dö förr eller senare. Vissa dör tidigare än man har anat. Men var beredda på allt för livet går ju vidare och det viktiga är att man inte stannar utan försöker gå längs vägen.....
